Studentfesten var awesome. Awesome, awesome, awesome. Stunder som den kvällen och natten som man inte längtar till studenten alls. Jesuuus, vad jag älskar vår klass. Fina är vi. Allihopa. Hade aldrig, i min vildaste fantasi, kunnat föreställa mig att jag skulle hamna i en så bra klass som jag gjort. Lyckligt lottad tjej, minst sagt!

 

Ikväll ska jag marinera min lever med teuqila sunrises. MMmmm om jag har längtat efter det? Inte själva supandet, nej, utan snarare smaken av en tequila sunrise. Så. Galet. Gott. Glömmer aldrig när jag tyckte Susanna skulle smaka den nere i Turkiet. Där var det Tequila sunrise med betoning på tequila, vill jag lova. Apelsinjuicen och grenadin snålade de på, men tequila hade de gott om där nere. Yummy tyckte jag, synd bara att my wingman inte blev riktigt så positivt överaskad av den som jag hade hoppats på!

Blir förresten första ordentliga utgången för mig i Halmstad för i år. I övrigt har jag bara varit ute i Helsingborg än så länge det här året. Å andra sidan har jag inte saknat utelivet i Halmstad särskilt mycket. Och jag gör det inte nu heller, men en studentfest är ju ändå en studentfest.

Mhm, nu har mer än halva mars passerat och hur mycket vår har vi? Inte sådär jättemycket. Besviken? Naaee inte det minsta, så mysigt med snö, vinter, minusgrader och sånt så jag klagar inte. Eller? Önskar jag hade kunnat njuta varje sekund av vintern. Meeeen det faller mig inte i smaken alls. Kommer nog aldrig göra det heller.

 

För tillfället kan jag inte vara gladare över att jag tar studenten till sommaren. Vetskapen om att jag faktiskt inte behöver spendera nästa vinter hemma i Sverige. Utan kan åka iväg o bosätta mig i ett varmt land. Känns helt fantastiskt. Försöker intala mig själv att det blir liiiiite lättare att genomlida det här helvetet med tjocka jackor, hala vägbanor, att ständigt vara genomfrusen o allt annat som hör vintern till bara jag har något att se fram emot. Och det har jag ju. Som tur är. Vet inte om jag hade klarat det annars?

 

Äeee men vilket vårväder den här helgen har bjudit på. Eller inte. Snarare känts som en dag i november. Meeeen sen är man väll inte förvånad heller. Är ju Sverige vi bor i. Inte direkt ett land som är känt för o ha ett stabilt väder. Tröstar mig med att det är mindre än en månad kvar till april. Är det inte varmare då så kapitulerar jag.

Måndag betyder sovmorgon. Till halv 12. Är ju inte heeelt fel att börja varje vecka så. Idag var jag dock ofantligt duktig och gick upp kl 7 (frivilligt ska tilläggas) för en rask promenad med Frida, sedan blev det en frukost på Espresso house för att ladda upp inför den långa skoldagen. Långa ja, eheh. Känns ju knappt lönt att åka in till skolan för 45 min. Men, rätt dumt att skippa skolan, känns lite extra viktigt om man har ett prov att skriva med.

Så fruktansvärt fint program, tårarna är nära till hands i så gott som varje avsnitt. Även om det låter klyschigt så behöver man faktiskt ibland lite perspektiv på saker och ting för att förstå hur bra man har det. Lite sorgligt att det är så egentligen, att andra ska behöva ha det dåligt för att man själv ibland ska kunna inse hur lyckligt lottad man är.

Men, det var inte det jag ville komma till. Två saker som slog mig nu när jag ligger o kikar på det senaste avsnittet. Det första är hur kommer det sig att vissa familjer eller människor drabbas hårdare än andra? Jag tror på att det finns en mening med exakt allt som händer här i livet, men när både pappan och dottern (i en familj på fyra personer) båda drabbas av cancer ungefär samtidigt undrar man ju lite. Även om vi inte kan styra över just det här så gör det ändå så fruktansvärt ont i hjärtat på mig. Nästan så jag får dåligt samvete, för vad har jag gjort för att förtjäna en familj som är pigga och krya som lärkor medan det finns de som dras ner något alldeles djävulskt i skiten?

 

 

Andra saken som slog mig (och slår mig varje gång när man ser liknande program eller hör liknande berättelser) är hur vissa barn, som drabbats så hårt av sjukdomar eller liknande, kan vara så förbaskat starka och positiva. I det här fallet en tjej som inte ens hunnit fylla tio år och fått amputera ena benet pga cancer men ändå kan sitta med ett leende på läpparna och se på sin framtid som något bra. Imponerande, minst sagt, men så jävla fel att små barn ska bli drabbade av sånt här. Det ska bara inte vara så.