Så fruktansvärt fint program, tårarna är nära till hands i så gott som varje avsnitt. Även om det låter klyschigt så behöver man faktiskt ibland lite perspektiv på saker och ting för att förstå hur bra man har det. Lite sorgligt att det är så egentligen, att andra ska behöva ha det dåligt för att man själv ibland ska kunna inse hur lyckligt lottad man är.

Men, det var inte det jag ville komma till. Två saker som slog mig nu när jag ligger o kikar på det senaste avsnittet. Det första är hur kommer det sig att vissa familjer eller människor drabbas hårdare än andra? Jag tror på att det finns en mening med exakt allt som händer här i livet, men när både pappan och dottern (i en familj på fyra personer) båda drabbas av cancer ungefär samtidigt undrar man ju lite. Även om vi inte kan styra över just det här så gör det ändå så fruktansvärt ont i hjärtat på mig. Nästan så jag får dåligt samvete, för vad har jag gjort för att förtjäna en familj som är pigga och krya som lärkor medan det finns de som dras ner något alldeles djävulskt i skiten?

 

 

Andra saken som slog mig (och slår mig varje gång när man ser liknande program eller hör liknande berättelser) är hur vissa barn, som drabbats så hårt av sjukdomar eller liknande, kan vara så förbaskat starka och positiva. I det här fallet en tjej som inte ens hunnit fylla tio år och fått amputera ena benet pga cancer men ändå kan sitta med ett leende på läpparna och se på sin framtid som något bra. Imponerande, minst sagt, men så jävla fel att små barn ska bli drabbade av sånt här. Det ska bara inte vara så.